Raggarlycka

Inte att vara framgångsrik charmör på krogar och lokaler. Utan att bara sitta i en bil och titta ut på landsbygden som susar förbi, och lyssna på Dire Straits.

Såg just delar av en dokumentär om hi-fi freaks, som hette "Guldörat". Den var rolig. Fick mig att tänka på Axel Robach, sångaren i Whyte Seeds.

I denna dokumentär satt dessa karaktärer och diskuterade sina insnöade diskusioner i en bil på väg nånstans. Givetvis hade man lagt Brothers In Arms, med Dire Straits, i just denna del av inslaget. Fick mig att tänka på en massa turnéer, fram och tillbaka genom Sverige, på små och stora vägar. En miljard träd och stolpar.

Ibland måste alla lyssna på Dire Straits, och vi gjorde det då. Ibland. Så himla vackert och tragiskt på samma gång. Raggarlycka. Har aldrig varit nån raggare, men när musiken ligger precis rätt i förhållandet till brummet från motorn, då uppstår det något. Något speciellt. Jag kallar det raggarlycka. Man vaggas in i en rhytm som gör att man kan köra hur långt som helst och orka med hur många miljarder träd och stolpar som helst.

Vilket härligt blogginlägg det blev. I morgon ska jag, Axel och Björn kolla in The Thrills. Det blir nog bra. Men hur bra det än blir, så kan det aldrig bli nån raggarlycka. Raggarthrill? Raggarlyckan bor inte i stora städer. Den bor bland stolpar och träd på nån typisk vägstrecka nånstans. Kanske vid en liten sjö. Kanske bor den där i en liten stuga... bla bla bla bla. Du fattar grejen.

/H