...År! Upprepa samma misstag?
/H
måndag 31 december 2007
söndag 30 december 2007
Visionen
När jag var liten hade jag en vision om livet. Den såg ut som på bilden. Än är det inte för sent!
lördag 29 december 2007
Shit Pomfritt!
Tjena och förlåt. Har inte fått bredbandet att funka ännu, men nu dök det här braiga trådlösa upp igen. Bäst att skynda på medans det funkar...
Förbereder inför nyårsfesten/inflyttningsfesten på måndag. Det kommer jättemycket folk. Tror jag. Det blir ball. Alla ska ha ansiktsmask på sig, kom vi på. Jätteovanligt, verkligen. Hur ska man då kunna veta vem som är där? Det ordnar sig. Jag tillhör den generationen. Det ordnar sig -generationen. Hur ska Whyte Seeds ha råd att mixa/mastra nya plattan? Det ordnar sig. Och korven den har två. Två tungor med Fred Åkerström är en bra skiva. Och trådlöst nätverk håller i sig. Ju mer jag skriver desto viktigare blir det att trådlöst nätverk håller i sig. Kanske hinner jag trycka på publicera inlägg. Kanske inte. Jag kopierar texten för säkerhets skull. För framtida bruk i så fall. Jag kan skriva ned den för hand och skicka den med vanligt brev. Blir inte så dyrt. Behöver bara köpa 17 frimärken eller nått. Sjutton... Framtida brun. Det skrev jag först innan jag såg att jag skrivit fel. Framtida brun? Syftar det på en kommande sol-semester, eller ett misslyckat toalettbesök? Vem kan svara på det. Om du kan svara på det så hör gärna av dig till mig. Glöm inte att skicka med solkräm och dasspapper. Shit Pomfritt! Fri stavning. Friterade äpplen, egentligen. Så här skulle jag ju kunna hålla på. Och hålla på. Och hålla på. Får en adrenalinkick av att inte veta hur länge den trådlösa anslutningen håller i sig. Nätverket menar jag. Kan inte sluta! Hjälp! Hjälp!...Klick...
/H
Förbereder inför nyårsfesten/inflyttningsfesten på måndag. Det kommer jättemycket folk. Tror jag. Det blir ball. Alla ska ha ansiktsmask på sig, kom vi på. Jätteovanligt, verkligen. Hur ska man då kunna veta vem som är där? Det ordnar sig. Jag tillhör den generationen. Det ordnar sig -generationen. Hur ska Whyte Seeds ha råd att mixa/mastra nya plattan? Det ordnar sig. Och korven den har två. Två tungor med Fred Åkerström är en bra skiva. Och trådlöst nätverk håller i sig. Ju mer jag skriver desto viktigare blir det att trådlöst nätverk håller i sig. Kanske hinner jag trycka på publicera inlägg. Kanske inte. Jag kopierar texten för säkerhets skull. För framtida bruk i så fall. Jag kan skriva ned den för hand och skicka den med vanligt brev. Blir inte så dyrt. Behöver bara köpa 17 frimärken eller nått. Sjutton... Framtida brun. Det skrev jag först innan jag såg att jag skrivit fel. Framtida brun? Syftar det på en kommande sol-semester, eller ett misslyckat toalettbesök? Vem kan svara på det. Om du kan svara på det så hör gärna av dig till mig. Glöm inte att skicka med solkräm och dasspapper. Shit Pomfritt! Fri stavning. Friterade äpplen, egentligen. Så här skulle jag ju kunna hålla på. Och hålla på. Och hålla på. Får en adrenalinkick av att inte veta hur länge den trådlösa anslutningen håller i sig. Nätverket menar jag. Kan inte sluta! Hjälp! Hjälp!...Klick...
/H
måndag 24 december 2007
Ghod'Jhuul
I dhaag praatar jhaag demon-zpraaket. Ghod'Jhuul paa deeg, onzkar ve alla haar paa henkews-bhloggen. Henkhe ogg alla thomthenizzarna. Hu Hu Hu.
lördag 22 december 2007
Flytt, Fem Fetingar
...fast egentligen är det kanske fem fetingar om man kollar noga. Ligger här med lappisen på magen, på sängen (160x200), bland kartonger och prylar jag trodde jag glömt. Leechar på nåns internet-anslutning. Passar utmärkt. Har inte kopplat in den stationära datorn ännu. Lyckades till och med få på tv:n för nån timme sen. Finns så många möjligheter i en ny, omöblerad lägenhet. Om jag aldrig packar upp och gör i ordning kan dom vara möjliga jämt, alla på en gång, inne i huvudet. Men det är ju fegt att tänka så. Jag gillar inredning. Att inreda. Man jag vill inte måla in mig i nått hörn, bokstavligt talat. Det blir nog bra till slut. Svammel, svammel. Låter som en sexton-åring när jag skriver. Måste lära mig fler svåra ord. Typ. Hehe.
Fem fetingar. Låter som ett bra betyg till nån eller nått. Fem getingar? Nä. Jag kör på fetingarna. Tänkte jag skulle börja recensera lite allt möjligt här på bloggen. Då får högsta betyg bli fem fetingar. Kanske bara blir pannkaka ändå. Vem vet.
/H
Fem fetingar. Låter som ett bra betyg till nån eller nått. Fem getingar? Nä. Jag kör på fetingarna. Tänkte jag skulle börja recensera lite allt möjligt här på bloggen. Då får högsta betyg bli fem fetingar. Kanske bara blir pannkaka ändå. Vem vet.
/H
torsdag 20 december 2007
Tre Fetingar
Kom just att tänka på när tjejen Hanna sa att "Nu ska jag rulla mig tre fetingar och sätta mig och kolla på TV". Hon syftade på de pannkakor vi just stekt. Det var väldigt roligt sagt, tycker jag. Själv äter jag dom alltid platta. Men det är en helt annan historia, värd ett helt eget kapitel.
/H
Heidelberg
Orkade inte städa hela lägenheten själva, så jag och Hanna hyrde in två tyska städare från Heidelberg. Jag träffade dem första gången i Tyskland 2005 när Whyte Seeds var där och de städade vårt slott. Jobbar själv som städare ibland. Det är ett uråldrigt yrke med anrika traditioner. Men ibland behöver man hjälp. Hjälp! I need somebody! Hjälp! Till och med John Lennon behövde hjälp emellanåt. Då känns det bättre.
/H
onsdag 19 december 2007
Städning
När man bloggar städar man i huvudet. Nu flyttstädar jag hemma. Hinner inte med nått annat. Hinner inte ens med huvudet. Rotade fram en gammal Lemonheads -skiva. Come On Feel. Nostalgiskt. Igår köpte jag Allrent med citrusdoft. Kanske har det nått samband med Lemonheads på nått sätt. Men på vilket? Det är frågan vi alla ställer oss. Evan Dando? Vem är han, egentligen?
/H
/H
måndag 17 december 2007
Hank Williams
Det här är Hank Williams. Han är en kompis till mig. Han är Håkan Hellströms farfar. Om ni bråkar med mig, kommer han och slår er i huvudet med en whiskey-flaska. Fast han menar bara väl. Vi saknar honom alla. Daffy, Dilly, och alla andra här hemma. God Jul önskar Henkepenke och Hank Williams. We wish you a Whyte Christmass. /H
söndag 16 december 2007
Carelevel
...kanske var lite raggarlycka på The Thrills spelningen i alla fall. Dom verkade mycket trevliga och artiga. Synd att dom spelade Big Sur som andra låt. Den ville nog jag och många andra vänta lite längre på. Men det va bra ändå. Vad varm man blir av att dricka te framför datorn, med långkalsonger. Fick änna en sveddeby. Undrar om The Thrills har långkalsonger ofta. Carelevel high[----------|--]low. Yep så e det, så att...
Känner mig tom i bollen. Måste ta en dusch. Axel åt en råbiff med ägg i mitten igår. Undrar om The Thrills äter råbiff ofta. Carelevel high[---------|---]low.
Kan jag inte komma på nått intressant? Nä, bara om jag får betalt för det. Så är det i dagens samhälle. Yep så e det. Ingen plats för känslor och solidaritet. Jo, det finns det. Det har Peter Birro sagt. Därför är det så. Bäst att jag slutar innan jag skadar mig själv och andra i min omgivning.
/H
Känner mig tom i bollen. Måste ta en dusch. Axel åt en råbiff med ägg i mitten igår. Undrar om The Thrills äter råbiff ofta. Carelevel high[---------|---]low.
Kan jag inte komma på nått intressant? Nä, bara om jag får betalt för det. Så är det i dagens samhälle. Yep så e det. Ingen plats för känslor och solidaritet. Jo, det finns det. Det har Peter Birro sagt. Därför är det så. Bäst att jag slutar innan jag skadar mig själv och andra i min omgivning.
/H
fredag 14 december 2007
Raggarlycka
Inte att vara framgångsrik charmör på krogar och lokaler. Utan att bara sitta i en bil och titta ut på landsbygden som susar förbi, och lyssna på Dire Straits.
Såg just delar av en dokumentär om hi-fi freaks, som hette "Guldörat". Den var rolig. Fick mig att tänka på Axel Robach, sångaren i Whyte Seeds.
I denna dokumentär satt dessa karaktärer och diskuterade sina insnöade diskusioner i en bil på väg nånstans. Givetvis hade man lagt Brothers In Arms, med Dire Straits, i just denna del av inslaget. Fick mig att tänka på en massa turnéer, fram och tillbaka genom Sverige, på små och stora vägar. En miljard träd och stolpar.
Ibland måste alla lyssna på Dire Straits, och vi gjorde det då. Ibland. Så himla vackert och tragiskt på samma gång. Raggarlycka. Har aldrig varit nån raggare, men när musiken ligger precis rätt i förhållandet till brummet från motorn, då uppstår det något. Något speciellt. Jag kallar det raggarlycka. Man vaggas in i en rhytm som gör att man kan köra hur långt som helst och orka med hur många miljarder träd och stolpar som helst.
Vilket härligt blogginlägg det blev. I morgon ska jag, Axel och Björn kolla in The Thrills. Det blir nog bra. Men hur bra det än blir, så kan det aldrig bli nån raggarlycka. Raggarthrill? Raggarlyckan bor inte i stora städer. Den bor bland stolpar och träd på nån typisk vägstrecka nånstans. Kanske vid en liten sjö. Kanske bor den där i en liten stuga... bla bla bla bla. Du fattar grejen.
/H
Såg just delar av en dokumentär om hi-fi freaks, som hette "Guldörat". Den var rolig. Fick mig att tänka på Axel Robach, sångaren i Whyte Seeds.
I denna dokumentär satt dessa karaktärer och diskuterade sina insnöade diskusioner i en bil på väg nånstans. Givetvis hade man lagt Brothers In Arms, med Dire Straits, i just denna del av inslaget. Fick mig att tänka på en massa turnéer, fram och tillbaka genom Sverige, på små och stora vägar. En miljard träd och stolpar.
Ibland måste alla lyssna på Dire Straits, och vi gjorde det då. Ibland. Så himla vackert och tragiskt på samma gång. Raggarlycka. Har aldrig varit nån raggare, men när musiken ligger precis rätt i förhållandet till brummet från motorn, då uppstår det något. Något speciellt. Jag kallar det raggarlycka. Man vaggas in i en rhytm som gör att man kan köra hur långt som helst och orka med hur många miljarder träd och stolpar som helst.
Vilket härligt blogginlägg det blev. I morgon ska jag, Axel och Björn kolla in The Thrills. Det blir nog bra. Men hur bra det än blir, så kan det aldrig bli nån raggarlycka. Raggarthrill? Raggarlyckan bor inte i stora städer. Den bor bland stolpar och träd på nån typisk vägstrecka nånstans. Kanske vid en liten sjö. Kanske bor den där i en liten stuga... bla bla bla bla. Du fattar grejen.
/H
torsdag 13 december 2007
Att nua
Ja, se där sitter jag. På en sten vid havet, med blå himmel. En hippie som gått vilse ut i skärgården. Till ön Hyppeln. Men det är en helt annan femma...
Spelade lite bas(!) idag på Anders (Spotted Dogs) grymma, iriska låtar. Han bjöd på lite skotsk whiskey. Alltid trevligt dagen efter kräksjukan. Usch, vilken äcklig kräkblogg det var förresten. Låt oss aldrig tala om den igen. Känner mig fortfarande lite spaghettimjuk i musklerna, så jag antar att jag inte lirade så tajt, eller vad det heter. Men det blir nog bra ändå. Men det är en helt annan femma...
Antingen tänker man tillbaka på saker som varit eller så ser man fram emot saker som komma skall. Aldrig lever man i nuet. Nuet, det enda som existerar, enligt experterna.
Experter är tråkiga och har aldrig några riktiga namn. Kallas bara för experterna. Det skulle vara enklare att blogga om man bara beskrev nuet hela tiden. Jag bloggar, jag bloggar, jag bloggar, jag bloggar... jag bloggar, jag bloggar, nu bloggar jag inte mer.
I det exakta nuet styrs vi bara av impulser och instinkter, som djur. Det är bara efter några sekunder, eller dagar, eller timmar, som vi hunnit placera in alla de olika nuen i olika kategorier. Så att vi själva kan försöka förklara för oss själva vilka vi är och varför vi gjorde som vi gjorde. Då. Men sen gör vi på samma sätt igen eftersom vi tycker att det verkade ju funka och ingen klagade. Nuet behöver lite perspektiv för att funka för oss människor. Hade det inte varit för våra minnen, så hade nog varje nu varit ett rent helvete. Framtiden är den enda chansen vi har att förändra våra nu. Meditation är ju ett gammalt, beprövat sätt att känna sig själv mitt i nuet. Jag kallar det för att nua. Att nua går fortare, mycket fortare, och passar kanske den moderna(?) människan bättre. Vad vet jag? Det är ju en helt annan femma...
Nu har jag skrivit ordet femma tre gånger. Fem plus fem plus fem blir femton. Det betyder ingenting.
/Henkepenke
Spelade lite bas(!) idag på Anders (Spotted Dogs) grymma, iriska låtar. Han bjöd på lite skotsk whiskey. Alltid trevligt dagen efter kräksjukan. Usch, vilken äcklig kräkblogg det var förresten. Låt oss aldrig tala om den igen. Känner mig fortfarande lite spaghettimjuk i musklerna, så jag antar att jag inte lirade så tajt, eller vad det heter. Men det blir nog bra ändå. Men det är en helt annan femma...
Antingen tänker man tillbaka på saker som varit eller så ser man fram emot saker som komma skall. Aldrig lever man i nuet. Nuet, det enda som existerar, enligt experterna.
Experter är tråkiga och har aldrig några riktiga namn. Kallas bara för experterna. Det skulle vara enklare att blogga om man bara beskrev nuet hela tiden. Jag bloggar, jag bloggar, jag bloggar, jag bloggar... jag bloggar, jag bloggar, nu bloggar jag inte mer.
I det exakta nuet styrs vi bara av impulser och instinkter, som djur. Det är bara efter några sekunder, eller dagar, eller timmar, som vi hunnit placera in alla de olika nuen i olika kategorier. Så att vi själva kan försöka förklara för oss själva vilka vi är och varför vi gjorde som vi gjorde. Då. Men sen gör vi på samma sätt igen eftersom vi tycker att det verkade ju funka och ingen klagade. Nuet behöver lite perspektiv för att funka för oss människor. Hade det inte varit för våra minnen, så hade nog varje nu varit ett rent helvete. Framtiden är den enda chansen vi har att förändra våra nu. Meditation är ju ett gammalt, beprövat sätt att känna sig själv mitt i nuet. Jag kallar det för att nua. Att nua går fortare, mycket fortare, och passar kanske den moderna(?) människan bättre. Vad vet jag? Det är ju en helt annan femma...
Nu har jag skrivit ordet femma tre gånger. Fem plus fem plus fem blir femton. Det betyder ingenting.
/Henkepenke
onsdag 12 december 2007
Henkes Kräkblogg Vol. 1 (Feat. prev. unreleased material)
Kräktes hela natten, med exakt en timmas mellanrum. Känner mig så svag nu. Kan inte gå upp från sängen. Allt jag kan äta är clementiner, yoghurt och vatten. Känns ganska bra. Känner mig märkligt renad. Jag kanske är gravid. Kämpade mig till slut upp från sängen för att dela med mig av denna information till världen.
Jag utlovade tidigare outsläppt material. Det har jag för länge sedan spolat ner. Tyvärr. Var kommer alla tärnade morötter ifrån? Jag har inte ätit tärnade morötter på minst tio år.
To be discontinued...
Jag utlovade tidigare outsläppt material. Det har jag för länge sedan spolat ner. Tyvärr. Var kommer alla tärnade morötter ifrån? Jag har inte ätit tärnade morötter på minst tio år.
To be discontinued...
tisdag 11 december 2007
Musik för alla sinnen
Jag la till bloggen på Bloggtoppen. Under "Musik". Måste blogga mer om musik då.
Musik:
Musik är en härlig konstform för alla sinnen. Speciellt lukten. Kanske påverkas man som band mer än vad man tror av lukten. Lukten i replokalen till exempel. I så fall är alla rockband äckliga och dammiga. Det stämmer ju kanske. I alla fall låter det äckligt och dammigt ibland. Näsborrarna är som resonanslådor för alla de odörer som lurar i musikerns närhet när han spelar. En symfoniorkester låter ju väldigt rent, oftast. Det är ju väldigt rent på Konserthuset. Kanske en dum teori. Kanske inte.
Synen är ju viktig också. Då kan man ju se kläderna på artisten. Ju sämre artist, ju färre kläder. Ju bättre artist, ju fler kläder.
Smaken vet jag inte. Smaken är ju som baken. Man kan ju inte äta så mycket musik. Inte med munnen i alla fall. Man kan spisa, men inte äta. Orättvist? Njae. Det finns ju så kallade stenkakor. Stenkakan är ju hård och gammal. Men en kaka. Kaka som kaka. Lite kaka på kaka med allt snack om kaka. Eller Kaká, som dom säger i Brasilien.
Känseln och hörseln. Stevie Wonder, Ray Charles? Dom hör och känner nog bättre än de flesta. Men det finns nog mindre begåvade blinda musiker också. Men dom ser man aldrig, så att säga. Eller hör, snarare. Hörseln är ju väldigt förknippad med musik. Beethoven hörde väldigt illa mot slutet, men han skrev grymma bitar ändå. Han var ju Beethoven trots allt. Med hjälp av synen och känseln kanske. Men allt händer ju inne i hjärnan i alla fall. Så som slutsats kan man säga att det är viktigt att ha en hjärna när man lyssnar eller sysslar med musik. Ändå lyssnar och sysslar man bäst med musik när man kopplar bort hjärnan. Känns ju motsägelsefullt, men så är det. Fråga mig. Jag kopplar ofta bort min hjärna med musik. Ibland är det lite segt att koppla på den igen bara. När jag bloggar är den lite på stand-by. hej då. Det var allt om ämnet musik för idag.
/Henkepenke
Musik:
Musik är en härlig konstform för alla sinnen. Speciellt lukten. Kanske påverkas man som band mer än vad man tror av lukten. Lukten i replokalen till exempel. I så fall är alla rockband äckliga och dammiga. Det stämmer ju kanske. I alla fall låter det äckligt och dammigt ibland. Näsborrarna är som resonanslådor för alla de odörer som lurar i musikerns närhet när han spelar. En symfoniorkester låter ju väldigt rent, oftast. Det är ju väldigt rent på Konserthuset. Kanske en dum teori. Kanske inte.
Synen är ju viktig också. Då kan man ju se kläderna på artisten. Ju sämre artist, ju färre kläder. Ju bättre artist, ju fler kläder.
Smaken vet jag inte. Smaken är ju som baken. Man kan ju inte äta så mycket musik. Inte med munnen i alla fall. Man kan spisa, men inte äta. Orättvist? Njae. Det finns ju så kallade stenkakor. Stenkakan är ju hård och gammal. Men en kaka. Kaka som kaka. Lite kaka på kaka med allt snack om kaka. Eller Kaká, som dom säger i Brasilien.
Känseln och hörseln. Stevie Wonder, Ray Charles? Dom hör och känner nog bättre än de flesta. Men det finns nog mindre begåvade blinda musiker också. Men dom ser man aldrig, så att säga. Eller hör, snarare. Hörseln är ju väldigt förknippad med musik. Beethoven hörde väldigt illa mot slutet, men han skrev grymma bitar ändå. Han var ju Beethoven trots allt. Med hjälp av synen och känseln kanske. Men allt händer ju inne i hjärnan i alla fall. Så som slutsats kan man säga att det är viktigt att ha en hjärna när man lyssnar eller sysslar med musik. Ändå lyssnar och sysslar man bäst med musik när man kopplar bort hjärnan. Känns ju motsägelsefullt, men så är det. Fråga mig. Jag kopplar ofta bort min hjärna med musik. Ibland är det lite segt att koppla på den igen bara. När jag bloggar är den lite på stand-by. hej då. Det var allt om ämnet musik för idag.
/Henkepenke
måndag 10 december 2007
Gnistan
Hallå eller. Höll på att tappa gnistan där ett tag. Blogggnistan. Bloggnistan. Blogg-gnistan. Men nu är jag tillbagers.
Visste inte vad jag skulle skriva. Men det vet jag ju aldrig. Att tala är silver, men att tiga är guld, tänkte jag. Men att blogga är mithril, kom jag på sen. Vilken tur för alla mina trogna läsare.
Ska bara ringa ett samtal, vänta...
Läs det här så länge:
Måndag (2006-12-04)
Nu tackar vi Britta Persson så mycket för hennes fina blogg. Tack tack.
Jag har faktist kompat henne (Britta) en gång, på Woody Wests femårs-fest i Mölndal, för några år sedan. Det var på en MC-klubb (Motorcycle-club), låtarna var "You're So Vain" och "These Boots Were Made For Walking".
Jag minns att hon sjöng i baktakt hela första versen på Nancy-låten. Väldigt indie.
Jag heter hursomhelst Lars Henrik Lindén och jag städar Tomtarnas Värld på Liseberg.
På fritiden spelar jag elektrisk basgitarr med rockgruppen Whyte Seeds.
Vilka fan är Whyte Seeds? Jo, Whyte Seeds är ett glatt gäng grabbar (ggg) från Göteborg (gbg), en trevlig liten håla
ungefär tre mil söder om Gråbo. I december 2001 hade vi vår låt "Lost My Love" med på tidningen Sonics samlingsplatta.
Då hette vi White Seeds. Känns konstigt att skriva det med i.
Det liksom kliar i autograf-musklerna :o. "Lost My love" blev lite av en undergroundhit här och där. Sen kom White Stripes och pajade alltihop. Vi släpte en skiva, sen en skiva till. På senare tid har vi haft många bra låtar på radion; "Bold As Love", Back in Town" och "It Should Be Me It Should You", den senare ett kvasi-pubertalt mästerverk skriven av mig, cowboyen. Dom är bra allihop iofs (iochförsig) men det här är ju MIN blogg. De andra snubbarna i bandet; Axel, Olle, Nico och Björn gör andra saker den här veckan. Dom är, så att säga, AFK.
Eftersom Whyte Seeds inte tycks befinna sig på världsomspännande turné för tillfället (snarare världsomsegling under havet)
så får jag ta mig friheten att kalla det här för Offstage-bloggen. Förbered dig på en djupdykande skildring av rockstar-livets glamorösa, berusat skruvade verklighet.
Vardagen kan faktist också innehålla många snaskiga detaljer, om man bara vet var man ska kolla. Och det vet vi. Så missa för bövelen inte nästa del av Offstage-bloggen, redan imorgon! Då får ni t.ex. reda på vad Blötan är. Så tipsa alla du känner!
Eller som Whyte Seeds brukar säga efter soundcheck: - Det låter bättre om det kommer folk!
/Lars Henrik Lindén
Tisdag (2006-12-05)
Ja, nu är det då nästa dag och det har blivit dags att snacka mat här i Offstage-bloggen. När Whyte Seeds om en massa år släpper sin egen motsvarighet till Mötley Crues "The Dirt", så kommer den med all sannorlikhet heta "The Food". Ibland är faktist maten det enda man kommer ihåg från en spelning nånstans i nån stad i nån del av världen. I alla fall för Whyte Seeds.
Det är ju klart att fansen är viktiga också, men dom går ju faktist inte att äta. Det är ingen tillfällighet att första låten på vår senaste skiva "Bold As Love" heter "Hungry", även om perspektivet i låten snarare kommer ur Hannibal Lecters synvinkel. Åhh, vilka fina minnen som poppar upp i huvudet nu. Innuti den smarriga hjärnan.
Jag minns en magisk natt i Tokyo. Vi var på en skum kinesisk restaurang tillsammans med medlemmar från The Soundtrack Of Our Lives. (Ett tips: häng alltid på folk med större plånbok än dig själv när det börjar vankas mat).
Det hängde en enorm kopparpenis ovanför bordet och vi åt manetsallad och "the cold and the pork carried out", samt ett fyra år gammalt, svart ägg. Mums. Jag minns Gueros i Austin. Världens bästa tex-mex och världens bästa frozen margueritas på en gång. Solsken och lycka. Jag minns en kväll i Munchen, efter en enorm festmåltid på riddar-restaurangen Bratwurzt Herzl. Några i bandet, säger inte vilka, kunde knappt
gå upp på scenen. Alla bara satt och rapade och pöste i logen. Undertecknad har faktist själv en gång, efter just en sådan brakmiddag, uträttat det lilla naturbehovet i plastdunken för vattnet som rökmaskinen använder för
att spruta rök ut på scenen. Det var vi själva som fick ta den värsta smällen den gången.
De enda gångerna jag sett Axel (sångaren) gråta, är när han just blivit serverad nån alldeles extra vacker matkreation.
De enda gångerna jag sett Axel rktigt ARG var när han INTE fått nån alldeles extra vacker matkreation serverad
Ja, som vi brukar säga: livet för en Whyte Seeds-medlem består av till hälften Kvintcirkeln och till hälften Kostcirkeln.
Det var nästan nära att vår skiva "Bold As Love" fick heta "Angry When Hungry" inspirerat av Bon Jovis "Slippery When Wet".
Albumtiteln skulle då vara skriven av ett finger draget genom potatismos. Det blev ballongerna i stället.
Sen var det det där med Blötan då. Det har ju ingenting med mat att göra (Hannibal Lecter undantagen) egentligen, men det
spelar kanske ingen roll eftersom Blötan egentligen inte betyder nånting särskilt. Kanske.
På en regning spelning i Göteborg sa Axel: Så kul att så många av er kunde komma och se oss här i Blötan.
Varför sa han så? Och vad menade han med Blötan? Inte alls kul i min mening. Men det beror väl på hur gammal man är.
(Jag är äldre än Axel).
I morgon skall vi repa och sen skall jag, här, berätta om det. Känns ju inte som nånting man vill missa.
/Lars Henrik Lindén
Onsdag (2006-12-06)
Det var lyckorus på repningen idag när vi repade vår nya grymma superhäftiga tuffa låt eftersom WHYTE SEEDS HAR BLIVIT GRAMMISNOMINERADE I KATEGORIN ÅRETS ROCKGRUPP 2006!!! YES! Woooohooooo!
Idag får ni ursäkta om bloggen inte blir lika låååång som vanligt, men jag är i ett sånt glatt chocktillstånd över detta nyss nämnda faktum att fingrarna hoppar. Hopp. . Hopp.
Munnen liksom bara vattnas vid blotta tanken på alla goda delikatesser dom dukat upp på borden där grammisgalan går av stapeln, vart det nu är grammisgalan går av stapeln. I Las Vegas tror jag.
Nu måste jag festa! Wooooohoooo! ÖÖööööÖÖhhhhhooaaa!
/Lars Henrik Lindén
Torsdag (2006-12-07)
Hallå? Nån där? Ibland vet man ju inte vem det är som lyssnar när man bloggar. Hallå?
Ibland vet man ju inte vem det är som tittar när man joggar.
Fan vilken dålig dikt. Och nu till någonting helt annat (som Monty Python sa).
Nånting som den här bloggen inte har handlat om innan, nämligen musik.
Jag har bara för skoj skull plockat fram den där högen med musik som brukar samlas runt stereonefter nån månad av sporadiskt spisande. Tänkte att det kanske skulle kunna avslöja nånting om mig, eller Whyte Seeds eller nått. Vet faktist inte. Har inte kollat ännu. Kollar nu:
1. CD. Central Stimulering - Problem. Bandet Problem alltså. Den är signerad till min tjej. Hmm. Axel känner nån i det bandet tror jag. En som är exakt som Axel fast tjugo år äldre.
2. LP. The Most Beautiful Girl - Bert Kaempfert. Min favorit-tysk. Får aldrig nog. Tidlös easy- listening. Känns som att vara med i en snygg film varje gång man lyssnar.
3. Singel. Everybody's Got To Learn Sometime - The Korgis. Underbart välskriven och sinnes-sjukt producerad syntheziser-ballad. Finns ingen annan sån här låt.
4. CD. (Untitled) - Legendary Lovers (feat. Micke Gustafsson). Har inte lyssnat på den ännu. Micke Gustafsson är med på den här. Han är ju cool. Varit i England, Finland och Tyskland med honom. Säkert andra ställen också.
5. LP. The Age Of Plastic - Buggles. En skiva full av aningen sämre versioner av superhitten Video Killed The Radio Star. Skön humor.
6. Singel. Tänd Ett Ljus - Triad. Vill inte prata om det...
7. CD. Nashville - Salomon Burke. Första spåret är en grym version av Tom T. Halls That's How I Got To Memphis. Tom T. Hall är min favvo-låtsnickrare.
8. LP. Burn - Deep Purple. Dyker alltid upp i min hög. Svängigt och flummigt och hårt.
9. LP. Mirage - Fleetwood Mac. Köpte den för att Olle sa att den är nästan bättre än Rumours. Det tycker inte jag. När man börjar lyssna på Fleetwood Mac är det ett säkert tecken på att man börjar bli gammal och grå. Jag gillar Rumours.
10. LP. Record 9 - Great Original Hits Of The '50s and '60s (Readers Digest). Finns i alla gamla vinylaffärer. Många härliga bitar. T.ex. Master Jack med Four Jacks and a Jill. Världens första indie-låt. Typ.
11. LP. Astral Weeks - Van Morrison. Hittar alltid nått nytt på den här. Hypnotisk.
12. LP. Visions - Don Williams. Älskar allt som har med Don Williams att göra. 70-tals country. Som en tjock, trögflytande BBQ-sås. Har nog lyssnat på den här skivan 878 gånger. Skojar inte.
13. LP. You're My Best Friend - Don Williams. Sa ju att jag inte skojade.
Balsam för själen i en obotlig romantiker som jag.
14. LP. Record 7 - Great Original Hits Of The '50s and '60s (Readers Digest).
Oops, I did it again. Här har jag minsann tvångsdiggat till Dominique - The Singing Nun.
15. LP. Rumours - Fleetwood Mac. Jaja. Där ser man. Den här skivan är faktist nästan
exakt lika gammal som jag. Och man blir ju inte yngre av att lyssna på den.
16. LP. The Other Woman - Ray Price. Ahh. Mannen som uppfann country-shuffel.
En klassisk "cheating" -skiva. En skrämmande bra sångare, Ray Price.
Och så var det med den högen. Kanske inte gör mig rättvisa direkt, men sen när blev livet rättvist? Kanske när Whyte Seeds blev grammisnominerade? Ja, det tror jag. Ok. Högen har talat och allt är frid och fröjd.
/Lars Henrik Lindén
Fredag (2006-12-08)
Ska jag blogga om Seinfeld v/s Friends eller om mitt nikotinberoende?
Jag är nog inte den ende i Whyte Seeds som gillar Seinfeld, men jag är faktist, tro det eller ej, den ende i Whyte Seeds som är nikotinberoende. Och jag gillar inte Friends. Då blir det nikotinet. En blogg är ju trots allt bara en blogg. Den kan faktist handla om sånt.
Orkar inte skriva om nikotin, kom jag på. Nu ska jag istället skriva lite om mina olika perioder.
Mina perioder.
Mina perioder har varit många och underliga. Ett tag när jag var nitton hade jag gubbkeps, kofta, rökte pipa (nikotin) och läste endast Tolkien. Innan det var det mod-period med sydda pressveck slimmade kostymer och smala slipsar. Small Faces, The Who, Northern Soul. Jag var en anglofil, kan man väl säga.
Fast det gick över. Om man har harvat runt i äckliga, knarkiga England lika mycket som Whyte Seeds så är det svårt att förbli anglofil nån längre stund. Vissa tjejer hatar när man säger att man inte gillar England (London),
eftersom när dom "bodde" där strax efter gymnasiet kände dom sig så himla fria och vuxna och snoffsiga och jag har fel, så fel, vet inte någonting. Oj vad jobbigt det blev där. Skit samma.
En annan gång fick jag en Robert Ludlum-psykos och köpte alla hans tjugoelva böcker och läste dom i ett streck. Det bästa med 70-tals deckare är alla läskiga ryssar, telefonhytter och bristen på mobiltelefoner och internet.
Alla har trench-coats också. En gång ville jag vara precis som Agent Cooper i Twin Peaks. Dricka kaffe, äta paj och vara skum hela dagen.
Jag har också lyssnat BARA på Bert Kaempfert i två månader. Tyskland, till skillnad från vissa andra länder, är ett fint land.
Just nu har jag kommit in i en World Of Warcraft-period. Är sjukt fascinerad av Dvärgar, svärd, onda kossor, förbannelser och plocka blommor. Det är viktigt att ha bra fantasi. Annars kan man förvandlas till vuxen.
Jag har alltid varit cowboy innerst inne. Gillar att rida ensam på prärien och jaga indianer. Så är det. Can't help it. Det är jag och Waylon. So long.
/Hank
Lördag (2006-12-09)
Psst. Jag får egentligen inte vara uppe så här sent. Måste upp 05:30 och jobba.
Jobba så att jag kan spara ihop pengar till en alldeles egen elektrisk basgitarr.
Jag äger nämligen ingen sådan och har aldrig gjort. Jag har alltid lånat Olles.
Först en röd Rickenbacker, sedan en gul Fenix. Den gula Fenixen är den bästa bas jag nånsin spelat på. Hur många grammisnominerade basister har aldrig ägt en bas? Bara jag, tror jag. Chockerande fakta! Först klimatförändringen och nu det här! It's an outrage! Någonting måste göras! Och det nu!
Blir en kort blogg idag. Måste nana kudden. Jag sover förresten som en mumie.
På rygg med armarna i kors över bröstet. Och så andas jag med öppen munn så jag ser helt störd ut.Förutom det är jag en helt normal, lite tokig kille med glimten i ögat och en stor portion humor. Jag gillar inte långa promenader eftersom det är så jobbigt att gå långt i cowboyboots.
Jag gillar inte heller mysiga hemmakvällar eftersom jag är hemma så ofta. Annars är jag helt normal. Kanske inte direkt nån brak-svenne men typ nästan, liksom. Ha det gött! rock on! gött mos! gonatt!
/Lars Henrik Lindén
Söndag (2006-12-10)
Nu tackar vi Lars Henrik Lindén så mycket för hans fina blogg. Tack tack. Vi säger så, hej. Snyft snyft. Sista offstage-bloggen. Snälla vänd er inte om. Jag klarar mig. Det gör jag alltid. På något sätt...
Jag skulle vilja ta tillfället i akt och tacka mina litterära inspirationkällor, utan vars existens ett verk av den här omfattningen inte hade varit möjligt. Ett stort tack till: James Joyce, Vilhelm Moberg, Homeros, Robert Ludlum, Oscar Wilde, Geoffrey Chauser, Terry Pratchett, August Strindberg och, sist men inte minst, Dan Brown.
För att inte vara allt för könsdiskriminerande så skulle jag även vilja tacka Karin Boye och Selma Lagerlöf.
Och så var det med det. Livet går vidare och Whyte Seeds rockar på. Många nya, häftiga låtar på gång. Top Secret än så länge, men man vet ju aldrig. Snart kanske vi står där igen, i din lilla (stora, om du bor i Stklmh.)stad, på en scen, i strålkastarljuset, i röken från rökmaskinen (urk!), fem svarta silhuetter, som i hemlighet kollar in din flickvän, fem ensamma krigare på korståg genom rockmusikens
kalla bastu, under stjärnorna, ovanför molnen, mellan kommatecknen, och rakt in i ditt hjärta (via hörselorganen).
So, goodnight Sweden, wherever you are. Whoever you are.
/Lars Henrik Lindén
Visste inte vad jag skulle skriva. Men det vet jag ju aldrig. Att tala är silver, men att tiga är guld, tänkte jag. Men att blogga är mithril, kom jag på sen. Vilken tur för alla mina trogna läsare.
Ska bara ringa ett samtal, vänta...
Läs det här så länge:
Måndag (2006-12-04)
Nu tackar vi Britta Persson så mycket för hennes fina blogg. Tack tack.
Jag har faktist kompat henne (Britta) en gång, på Woody Wests femårs-fest i Mölndal, för några år sedan. Det var på en MC-klubb (Motorcycle-club), låtarna var "You're So Vain" och "These Boots Were Made For Walking".
Jag minns att hon sjöng i baktakt hela första versen på Nancy-låten. Väldigt indie.
Jag heter hursomhelst Lars Henrik Lindén och jag städar Tomtarnas Värld på Liseberg.
På fritiden spelar jag elektrisk basgitarr med rockgruppen Whyte Seeds.
Vilka fan är Whyte Seeds? Jo, Whyte Seeds är ett glatt gäng grabbar (ggg) från Göteborg (gbg), en trevlig liten håla
ungefär tre mil söder om Gråbo. I december 2001 hade vi vår låt "Lost My Love" med på tidningen Sonics samlingsplatta.
Då hette vi White Seeds. Känns konstigt att skriva det med i.
Det liksom kliar i autograf-musklerna :o. "Lost My love" blev lite av en undergroundhit här och där. Sen kom White Stripes och pajade alltihop. Vi släpte en skiva, sen en skiva till. På senare tid har vi haft många bra låtar på radion; "Bold As Love", Back in Town" och "It Should Be Me It Should You", den senare ett kvasi-pubertalt mästerverk skriven av mig, cowboyen. Dom är bra allihop iofs (iochförsig) men det här är ju MIN blogg. De andra snubbarna i bandet; Axel, Olle, Nico och Björn gör andra saker den här veckan. Dom är, så att säga, AFK.
Eftersom Whyte Seeds inte tycks befinna sig på världsomspännande turné för tillfället (snarare världsomsegling under havet)
så får jag ta mig friheten att kalla det här för Offstage-bloggen. Förbered dig på en djupdykande skildring av rockstar-livets glamorösa, berusat skruvade verklighet.
Vardagen kan faktist också innehålla många snaskiga detaljer, om man bara vet var man ska kolla. Och det vet vi. Så missa för bövelen inte nästa del av Offstage-bloggen, redan imorgon! Då får ni t.ex. reda på vad Blötan är. Så tipsa alla du känner!
Eller som Whyte Seeds brukar säga efter soundcheck: - Det låter bättre om det kommer folk!
/Lars Henrik Lindén
Tisdag (2006-12-05)
Ja, nu är det då nästa dag och det har blivit dags att snacka mat här i Offstage-bloggen. När Whyte Seeds om en massa år släpper sin egen motsvarighet till Mötley Crues "The Dirt", så kommer den med all sannorlikhet heta "The Food". Ibland är faktist maten det enda man kommer ihåg från en spelning nånstans i nån stad i nån del av världen. I alla fall för Whyte Seeds.
Det är ju klart att fansen är viktiga också, men dom går ju faktist inte att äta. Det är ingen tillfällighet att första låten på vår senaste skiva "Bold As Love" heter "Hungry", även om perspektivet i låten snarare kommer ur Hannibal Lecters synvinkel. Åhh, vilka fina minnen som poppar upp i huvudet nu. Innuti den smarriga hjärnan.
Jag minns en magisk natt i Tokyo. Vi var på en skum kinesisk restaurang tillsammans med medlemmar från The Soundtrack Of Our Lives. (Ett tips: häng alltid på folk med större plånbok än dig själv när det börjar vankas mat).
Det hängde en enorm kopparpenis ovanför bordet och vi åt manetsallad och "the cold and the pork carried out", samt ett fyra år gammalt, svart ägg. Mums. Jag minns Gueros i Austin. Världens bästa tex-mex och världens bästa frozen margueritas på en gång. Solsken och lycka. Jag minns en kväll i Munchen, efter en enorm festmåltid på riddar-restaurangen Bratwurzt Herzl. Några i bandet, säger inte vilka, kunde knappt
gå upp på scenen. Alla bara satt och rapade och pöste i logen. Undertecknad har faktist själv en gång, efter just en sådan brakmiddag, uträttat det lilla naturbehovet i plastdunken för vattnet som rökmaskinen använder för
att spruta rök ut på scenen. Det var vi själva som fick ta den värsta smällen den gången.
De enda gångerna jag sett Axel (sångaren) gråta, är när han just blivit serverad nån alldeles extra vacker matkreation.
De enda gångerna jag sett Axel rktigt ARG var när han INTE fått nån alldeles extra vacker matkreation serverad
Ja, som vi brukar säga: livet för en Whyte Seeds-medlem består av till hälften Kvintcirkeln och till hälften Kostcirkeln.
Det var nästan nära att vår skiva "Bold As Love" fick heta "Angry When Hungry" inspirerat av Bon Jovis "Slippery When Wet".
Albumtiteln skulle då vara skriven av ett finger draget genom potatismos. Det blev ballongerna i stället.
Sen var det det där med Blötan då. Det har ju ingenting med mat att göra (Hannibal Lecter undantagen) egentligen, men det
spelar kanske ingen roll eftersom Blötan egentligen inte betyder nånting särskilt. Kanske.
På en regning spelning i Göteborg sa Axel: Så kul att så många av er kunde komma och se oss här i Blötan.
Varför sa han så? Och vad menade han med Blötan? Inte alls kul i min mening. Men det beror väl på hur gammal man är.
(Jag är äldre än Axel).
I morgon skall vi repa och sen skall jag, här, berätta om det. Känns ju inte som nånting man vill missa.
/Lars Henrik Lindén
Onsdag (2006-12-06)
Det var lyckorus på repningen idag när vi repade vår nya grymma superhäftiga tuffa låt eftersom WHYTE SEEDS HAR BLIVIT GRAMMISNOMINERADE I KATEGORIN ÅRETS ROCKGRUPP 2006!!! YES! Woooohooooo!
Idag får ni ursäkta om bloggen inte blir lika låååång som vanligt, men jag är i ett sånt glatt chocktillstånd över detta nyss nämnda faktum att fingrarna hoppar. Hopp. . Hopp.
Munnen liksom bara vattnas vid blotta tanken på alla goda delikatesser dom dukat upp på borden där grammisgalan går av stapeln, vart det nu är grammisgalan går av stapeln. I Las Vegas tror jag.
Nu måste jag festa! Wooooohoooo! ÖÖööööÖÖhhhhhooaaa!
/Lars Henrik Lindén
Torsdag (2006-12-07)
Hallå? Nån där? Ibland vet man ju inte vem det är som lyssnar när man bloggar. Hallå?
Ibland vet man ju inte vem det är som tittar när man joggar.
Fan vilken dålig dikt. Och nu till någonting helt annat (som Monty Python sa).
Nånting som den här bloggen inte har handlat om innan, nämligen musik.
Jag har bara för skoj skull plockat fram den där högen med musik som brukar samlas runt stereonefter nån månad av sporadiskt spisande. Tänkte att det kanske skulle kunna avslöja nånting om mig, eller Whyte Seeds eller nått. Vet faktist inte. Har inte kollat ännu. Kollar nu:
1. CD. Central Stimulering - Problem. Bandet Problem alltså. Den är signerad till min tjej. Hmm. Axel känner nån i det bandet tror jag. En som är exakt som Axel fast tjugo år äldre.
2. LP. The Most Beautiful Girl - Bert Kaempfert. Min favorit-tysk. Får aldrig nog. Tidlös easy- listening. Känns som att vara med i en snygg film varje gång man lyssnar.
3. Singel. Everybody's Got To Learn Sometime - The Korgis. Underbart välskriven och sinnes-sjukt producerad syntheziser-ballad. Finns ingen annan sån här låt.
4. CD. (Untitled) - Legendary Lovers (feat. Micke Gustafsson). Har inte lyssnat på den ännu. Micke Gustafsson är med på den här. Han är ju cool. Varit i England, Finland och Tyskland med honom. Säkert andra ställen också.
5. LP. The Age Of Plastic - Buggles. En skiva full av aningen sämre versioner av superhitten Video Killed The Radio Star. Skön humor.
6. Singel. Tänd Ett Ljus - Triad. Vill inte prata om det...
7. CD. Nashville - Salomon Burke. Första spåret är en grym version av Tom T. Halls That's How I Got To Memphis. Tom T. Hall är min favvo-låtsnickrare.
8. LP. Burn - Deep Purple. Dyker alltid upp i min hög. Svängigt och flummigt och hårt.
9. LP. Mirage - Fleetwood Mac. Köpte den för att Olle sa att den är nästan bättre än Rumours. Det tycker inte jag. När man börjar lyssna på Fleetwood Mac är det ett säkert tecken på att man börjar bli gammal och grå. Jag gillar Rumours.
10. LP. Record 9 - Great Original Hits Of The '50s and '60s (Readers Digest). Finns i alla gamla vinylaffärer. Många härliga bitar. T.ex. Master Jack med Four Jacks and a Jill. Världens första indie-låt. Typ.
11. LP. Astral Weeks - Van Morrison. Hittar alltid nått nytt på den här. Hypnotisk.
12. LP. Visions - Don Williams. Älskar allt som har med Don Williams att göra. 70-tals country. Som en tjock, trögflytande BBQ-sås. Har nog lyssnat på den här skivan 878 gånger. Skojar inte.
13. LP. You're My Best Friend - Don Williams. Sa ju att jag inte skojade.
Balsam för själen i en obotlig romantiker som jag.
14. LP. Record 7 - Great Original Hits Of The '50s and '60s (Readers Digest).
Oops, I did it again. Här har jag minsann tvångsdiggat till Dominique - The Singing Nun.
15. LP. Rumours - Fleetwood Mac. Jaja. Där ser man. Den här skivan är faktist nästan
exakt lika gammal som jag. Och man blir ju inte yngre av att lyssna på den.
16. LP. The Other Woman - Ray Price. Ahh. Mannen som uppfann country-shuffel.
En klassisk "cheating" -skiva. En skrämmande bra sångare, Ray Price.
Och så var det med den högen. Kanske inte gör mig rättvisa direkt, men sen när blev livet rättvist? Kanske när Whyte Seeds blev grammisnominerade? Ja, det tror jag. Ok. Högen har talat och allt är frid och fröjd.
/Lars Henrik Lindén
Fredag (2006-12-08)
Ska jag blogga om Seinfeld v/s Friends eller om mitt nikotinberoende?
Jag är nog inte den ende i Whyte Seeds som gillar Seinfeld, men jag är faktist, tro det eller ej, den ende i Whyte Seeds som är nikotinberoende. Och jag gillar inte Friends. Då blir det nikotinet. En blogg är ju trots allt bara en blogg. Den kan faktist handla om sånt.
Orkar inte skriva om nikotin, kom jag på. Nu ska jag istället skriva lite om mina olika perioder.
Mina perioder.
Mina perioder har varit många och underliga. Ett tag när jag var nitton hade jag gubbkeps, kofta, rökte pipa (nikotin) och läste endast Tolkien. Innan det var det mod-period med sydda pressveck slimmade kostymer och smala slipsar. Small Faces, The Who, Northern Soul. Jag var en anglofil, kan man väl säga.
Fast det gick över. Om man har harvat runt i äckliga, knarkiga England lika mycket som Whyte Seeds så är det svårt att förbli anglofil nån längre stund. Vissa tjejer hatar när man säger att man inte gillar England (London),
eftersom när dom "bodde" där strax efter gymnasiet kände dom sig så himla fria och vuxna och snoffsiga och jag har fel, så fel, vet inte någonting. Oj vad jobbigt det blev där. Skit samma.
En annan gång fick jag en Robert Ludlum-psykos och köpte alla hans tjugoelva böcker och läste dom i ett streck. Det bästa med 70-tals deckare är alla läskiga ryssar, telefonhytter och bristen på mobiltelefoner och internet.
Alla har trench-coats också. En gång ville jag vara precis som Agent Cooper i Twin Peaks. Dricka kaffe, äta paj och vara skum hela dagen.
Jag har också lyssnat BARA på Bert Kaempfert i två månader. Tyskland, till skillnad från vissa andra länder, är ett fint land.
Just nu har jag kommit in i en World Of Warcraft-period. Är sjukt fascinerad av Dvärgar, svärd, onda kossor, förbannelser och plocka blommor. Det är viktigt att ha bra fantasi. Annars kan man förvandlas till vuxen.
Jag har alltid varit cowboy innerst inne. Gillar att rida ensam på prärien och jaga indianer. Så är det. Can't help it. Det är jag och Waylon. So long.
/Hank
Lördag (2006-12-09)
Psst. Jag får egentligen inte vara uppe så här sent. Måste upp 05:30 och jobba.
Jobba så att jag kan spara ihop pengar till en alldeles egen elektrisk basgitarr.
Jag äger nämligen ingen sådan och har aldrig gjort. Jag har alltid lånat Olles.
Först en röd Rickenbacker, sedan en gul Fenix. Den gula Fenixen är den bästa bas jag nånsin spelat på. Hur många grammisnominerade basister har aldrig ägt en bas? Bara jag, tror jag. Chockerande fakta! Först klimatförändringen och nu det här! It's an outrage! Någonting måste göras! Och det nu!
Blir en kort blogg idag. Måste nana kudden. Jag sover förresten som en mumie.
På rygg med armarna i kors över bröstet. Och så andas jag med öppen munn så jag ser helt störd ut.Förutom det är jag en helt normal, lite tokig kille med glimten i ögat och en stor portion humor. Jag gillar inte långa promenader eftersom det är så jobbigt att gå långt i cowboyboots.
Jag gillar inte heller mysiga hemmakvällar eftersom jag är hemma så ofta. Annars är jag helt normal. Kanske inte direkt nån brak-svenne men typ nästan, liksom. Ha det gött! rock on! gött mos! gonatt!
/Lars Henrik Lindén
Söndag (2006-12-10)
Nu tackar vi Lars Henrik Lindén så mycket för hans fina blogg. Tack tack. Vi säger så, hej. Snyft snyft. Sista offstage-bloggen. Snälla vänd er inte om. Jag klarar mig. Det gör jag alltid. På något sätt...
Jag skulle vilja ta tillfället i akt och tacka mina litterära inspirationkällor, utan vars existens ett verk av den här omfattningen inte hade varit möjligt. Ett stort tack till: James Joyce, Vilhelm Moberg, Homeros, Robert Ludlum, Oscar Wilde, Geoffrey Chauser, Terry Pratchett, August Strindberg och, sist men inte minst, Dan Brown.
För att inte vara allt för könsdiskriminerande så skulle jag även vilja tacka Karin Boye och Selma Lagerlöf.
Och så var det med det. Livet går vidare och Whyte Seeds rockar på. Många nya, häftiga låtar på gång. Top Secret än så länge, men man vet ju aldrig. Snart kanske vi står där igen, i din lilla (stora, om du bor i Stklmh.)stad, på en scen, i strålkastarljuset, i röken från rökmaskinen (urk!), fem svarta silhuetter, som i hemlighet kollar in din flickvän, fem ensamma krigare på korståg genom rockmusikens
kalla bastu, under stjärnorna, ovanför molnen, mellan kommatecknen, och rakt in i ditt hjärta (via hörselorganen).
So, goodnight Sweden, wherever you are. Whoever you are.
/Lars Henrik Lindén
onsdag 5 december 2007
Whyte Seeds
Måste börja blogga mer om Whyte Seeds nu känner jag. Vi har ju en ny skiva på gång. Måste bara mixa klart den. Måste, måste. Det är mycket man måste. Men man gör det för att det är kul, så klart. Hinner inte skriva allt nu. Jag tonar håret.
Ska dra ner till Pustervik och kolla in Howlin' Rain. Woody Kim säger att dom måste, måste, måste man bara se. Innan dom blir för stora för lilla Sverige. Precis som Whyte Seeds.
Ska blogga mer om nya skivan senare. I morgon. Typ. Man får inte skriva typ egentligen. Bara när man bloggar. När man bloggar får man skriva precis vad man tänker. Men det gör man inte. Man vill ju inte skämmas. Om jag skrev precis vad jag tänker så skulle mitt körkort dras in med en gång. Nu har jag ju ingen bil. Men ändå.
Ska dra ner till Pustervik och kolla in Howlin' Rain. Woody Kim säger att dom måste, måste, måste man bara se. Innan dom blir för stora för lilla Sverige. Precis som Whyte Seeds.
Ska blogga mer om nya skivan senare. I morgon. Typ. Man får inte skriva typ egentligen. Bara när man bloggar. När man bloggar får man skriva precis vad man tänker. Men det gör man inte. Man vill ju inte skämmas. Om jag skrev precis vad jag tänker så skulle mitt körkort dras in med en gång. Nu har jag ju ingen bil. Men ändå.
tisdag 4 december 2007
Lite lat
...men i så fall, om att blogga är som att jogga, fast för hjärnan, då är ju ett kort blogginlägg bara en ursäkt för att få slippa tänka. Som en joggare som hoppar över dagens träningspass med bortförklaringen att han sprang till bussen i morse, eller att han säkert har gått 2 km fram och tillbaka till kaffemaskinen på jobbet idag, sammanlagt.
Jag är ju lite lat. Vet inte varför. Har varit det i flera år. Till och från. Jag gömmer mig från världen. Världen är stereotypisk. Om EN sak kan vara stereotyp. Monotyp? Jag skulle ha kunnat gå och köpa clementiner idag. Varför gjorde jag inte det? Ingen aning. Tänkte inte på det bara. Det är väldigt gott med clementiner så här års, så när jag väl har en i handen vill jag äta upp den. Men det föll mig aldrig in att gå och köpa en. Eller nitton. Besynnerligt.
Lat. Är det en egenskap eller en attityd? Helt klart en attityd. Jag får skärpa mig, helt enkelt. Kan vara svårt att hitta sina egenskaper bland alla attityder. Bara att kämpa på. Hej hå, hej hå, vi ner till gruvan gå. Eller nått.
Jag är ju lite lat. Vet inte varför. Har varit det i flera år. Till och från. Jag gömmer mig från världen. Världen är stereotypisk. Om EN sak kan vara stereotyp. Monotyp? Jag skulle ha kunnat gå och köpa clementiner idag. Varför gjorde jag inte det? Ingen aning. Tänkte inte på det bara. Det är väldigt gott med clementiner så här års, så när jag väl har en i handen vill jag äta upp den. Men det föll mig aldrig in att gå och köpa en. Eller nitton. Besynnerligt.
Lat. Är det en egenskap eller en attityd? Helt klart en attityd. Jag får skärpa mig, helt enkelt. Kan vara svårt att hitta sina egenskaper bland alla attityder. Bara att kämpa på. Hej hå, hej hå, vi ner till gruvan gå. Eller nått.
måndag 3 december 2007
söndag 2 december 2007
Göteborg, Dec 2 2007
Det var glöggmys hemma hos Axel, sångaren i bandet. Vi satt i hans soffa som tidigare tillhört Nico, trummisen i bandet. Vi åt de goda lussebullarna och drack den starka glöggen. Det var gospel-musik i högtalarna. Jag har ingen aning om vart det här blogginlägget är på väg.
Jag har just ätit upp kines-maten. Det är Bridget Jones på tv. Har varit med om det här innan. Flera gånger. Jag har fortfarande ingen aning om vart jag är på väg.
Måste man alltid vara på väg? Nej. Eller, jo. Men man kan färdas bakåt också. Till tidigare kvällar med kines-mat och Bridget Jones. Nu kollar jag inte på tv:n. Men jag kan höra den.
Man lever och kämpar och springer runt, runt, runt. Bara för att nå fram till ännu en kväll med kinesen och Bridget. Har tyvärr glömt bort allt som hände mellan dessa två identiska kvällar. Hoppas att jag är på väg nån annanstans snart. Fort.
Jag har just ätit upp kines-maten. Det är Bridget Jones på tv. Har varit med om det här innan. Flera gånger. Jag har fortfarande ingen aning om vart jag är på väg.
Måste man alltid vara på väg? Nej. Eller, jo. Men man kan färdas bakåt också. Till tidigare kvällar med kines-mat och Bridget Jones. Nu kollar jag inte på tv:n. Men jag kan höra den.
Man lever och kämpar och springer runt, runt, runt. Bara för att nå fram till ännu en kväll med kinesen och Bridget. Har tyvärr glömt bort allt som hände mellan dessa två identiska kvällar. Hoppas att jag är på väg nån annanstans snart. Fort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
